Den sista orangutangen.

Då människan fäller jodens regnskogar sågar hon inte bara av de grenar orangutangerna och andra primater en gång kunde sitta på, även den gren vi själva i en allt mer påtaglig desperation kommer att försöka klamra oss fast vid dunsar till marken och mals ner till braskande reklambroschyrer om vår egen förträfflighet – en klen tröst för den som vågar se bakom kulissen och en grym upplevelse.

Filmen "Den sista Orangutangen" som man nu kan se på Svt Play. http://svtplay.se/v/1858857/naturfilm/g ... angutangen handlar om skövlingen av regnskog på Borneo och den fruktansvärda chock som livet i dessa jordiska lungor utsätts för då träd efter träd fälls för att bli trädgårdsmöbler och deras grenar mals ner till pappersmassa. Slutligen bränns allt återstående liv upp och sprider sot och död milsvida kring.
Tidigare torgfördes dessa bränder i Amazonas, Malaysia och Borneo, med flera platser på jorden i både Sydamerika och Asien som i det närmaste okynnesavverkning av regnskog för att få fram mark till svedjejordbruk för en fattig lokalbefolkning i stort behov av försörjningsmöjligheter.
Filmen "Den sista Orangutangen" uppmärksammar problemet från en helt annan sida –multinationella storbolags skövling av regnskog för att först ta ut sågbart timmer, sedan ta ut massaved för pappersframställning, slutligen bränna av återstoden växtlighet för att plantera oljepalmer för framställning av dieselolja och raffinerat fett – palmolja.
Palmoljan används redan i dag i en mängd produkter bland annat godis, kakor, kex, skönhetsmedel och så kallade hudvårdsprodukter.
Nestlé använder oljan både inom sin produktion av livsmedel och nu på senare tid vilket framgick av filmen för framställning av miljödiesel där även OkQ8 var representerat – flera oljebolag med så kallad miljödiesel använder palmolja som ingrediens.

Det är ingen nyhet att skövlingen av jordens regnskogar innebär en amputation av oerhört viktiga klimatreglerande funktioner som även ger effekter på det globala klimatet. Vi står även inför en liknande katastrof som drabbat de stora valarna som hänsynslöst avlivats och kokats ner till fett och olja – dock med den skillnaden att jordens regnskogar har en enorm betydelse för allt liv på jorden – även de få återstående valarna.

Det syniska i tänket kring storindustrins förvandling av regnskog till kulturjordbruk är att den totala mängd aktiv bladmassa som producerar syre och binder koldioxid genom "kultiveringen" reduceras till några få procent av den tidigare levande regnskogens kapacitet. Därtill kan läggas att den produkt – palmolja - som nu framställs på de enorma arealer tidigare regnskogsmark raffineras till så kallad miljödiesel som vid förbränning förbrukar det syre som en gång producerats av regnskogen och vid denna förbränning producerar ytterligare koldioxid som en gång kunde tas upp av regnskogens tidigare bladmassa. Dessutom tillkommer andra restprodukter som påverkar atmosfären.

Det oerhört smärtsamma denna film dessutom bidrog med var det än en gång upprepade konstaterandet att människan förutom att vara hänsynslöst tekniskt avancerad även är så osannolikt hjärtlöst grym och rent psykopatogent okänslig inför det lidande vi skapar där vi drar fram i vår jakt på livsrum, exploateringsbara naturresurser och kapitalvinster.
Den totala apati som de vilsna orangutangerna uppvisar efter att människan malt ner deras livsmiljö till civiliserat rätlinjiga plantager och eldat upp alla ödlor, fåglar, insekter, samt allehanda former av däggdjur och ett myller av blommande skönhet leder till tanken på en del valars självmordsbenägenhet – kan det vara sorg över förlorade familjemedlemmar och en krympande och alltmer begränsad livsmiljö som en gång drivit många valar att ta sitt liv genom att simma rakt upp på torra land?
Nu lägger sej orangutangerna ner för att dö av sorg över sitt förlorade paradis – vi känner även till fenomenet från människan – de så kallade apatiska flyktingbarnen som tappat all motivation att leva lägger sej ner för att dö då inget mer finns att hoppas på.

Det mesta reglerar sej på ett eller annat sätt på denna jord – i mänsklighetens fall har det tidigare varit krig, pest och kolera, i takt med att det mänskliga livet blir alltmer konstlat och förljuget kommer inte bara syrebrist, och föroreningar att skörda liv – även insikten om alla de fantastiska livsformer människan för alltid kommer att ha utrotat kommer få de känsliga av oss att i än höger grad än nu att bara lägga oss ner och dö.

Pessimistiskt sett kommer de som återstår bilda den nya mänskligheten. Mänskliga kroppar vars empatiska förmåga och övriga själsfunktioner är slaviskt anpassbara till den växande teknokratiska hierarkin och vars sinne för ordning och reda nöjaktigt kan tillfredställas av betongtunnlar under mark samt utan alltför besvärande matsmältningsproblem klarar sej på syntetisk näringslösning.

Optimistiskt sett envisas ett litet hopp om att vi människor ska vakna innan det är för sent.

Den som bestämmer sej för att se filmen bör ta en extra titt på eftertexterna där det framgår vilka enorma kapitalintressen som ligger bakom detta övergrepp på jordens liv.

bertha skrev:Jag har aldrig hört så mycket fin fågelsång - de underbara koltrastarna - som i Stockholm.

Ja dom är en verklig tillgång - och nu har dom faktiskt börjat.
Jag har aldrig sett så mycket rovfåglar på en gång som i New Deli där dom bland annat livnär sej på små ekorrar som hoppar omkring på taken, samt råttor och duvor.
I går la jag ut hö till några frusna rådjur som brukar stå utanför en gammal dams hus som hon bekymrar sej för men inte har ben nog till att själv gå ut och mata. Mina ungar var helt vänskaplitgt närvarande i en liten rävfamilj som hade sin lya starx intill - med lite leverpastej i nypan så kravlade dom bepälsade vännerna ända upp i knät på mina barn :-)
Ja - vad vore världen utan liv? Kärlekslös förvisso, men också utan hat...

Jag såg filmen för några dagar sedan. Djärvt visade jag denna följande dag för mina högstadieelever. Kan dessa mina oroliga stadselever, som inte ens kan namnet på en fågel, sitta stilla och försöka förstå denna film. Till min glädjen var de fullständigt tysta och gripna. Aldrig hade de egentligen tänkt på varifrån alla dessa prylar runt omkring dem kommer. Något mycket enkelt blev plötsigt självklart, som om poletten fallit ner.
Efteråt handlade diskussionen inte bara om plundringen av vår natur och människans roll i detta utan de hade lagt märke till djurens lugnare takt att leva, deras livs enkelhet om de får vara ifred. De blev upprörda över de förfärliga ljud, som människan skapar med alla sina maskiner.
Jag hörde dem diskutera själva i korridoren efter lektionen.
Filmen borde bli obligatorisk i skolan.

Själv blir jag verkligen deprimerad när jag ser sådana filmer. Oftast sticker jag huvudet i sanden och tittar inte, för att jag vet att jag är jätteledsen i flera dagar efteråt, brukar få magvärk och illamående också... suger verkligen åt mig - finns det något bot på sånt?

Den sista orangutangen.