GaiaOnline hade en intressant tråd angående "sade" och dess många variationer. Vad tycker ni? Är ordet ifråga "osynligt" och ska bara användas som en enkel markering för när en dialog börjar, eller är det faktiskt så att variationerna "kommenterade", "statuerade", "undrande" osv. är viktiga?
Personligen föredrar jag att variera mig, men då är jag också ordprostituerad.
-
-
6 februari 2010, 19:13
av smeghead
"Jag sade", sade jag.
Jag föredrar så lite "sade" som möjligt, men inte så lite så att man måste läsa en dialog flera gånger för att fatta vem som säger vad (vilket verkar vara på modet).
Stephen King skriver i sin bok "On Writing" att den som måste använda något annat än "sade" inte vet hur man skriver (men han är ju väldigt svart och vit i den boken - där han också skriver att den som inte är beredd att lägga minst 8 timmar per dag på skrivande, ska lägga ner direkt).
Med det menar han att man ska gestalta hur människorna känner det så att läsaren inte behöver "utbrast xx", "fnittrade xx", "vrålade xx" osv. Fast jag tycker nog att om andra ord än "sade" används med måtta, då kan det bli väldigt effektivt.
Stephen King skriver i sin bok "On Writing" att den som måste använda något annat än "sade" inte vet hur man skriver (men han är ju väldigt svart och vit i den boken - där han också skriver att den som inte är beredd att lägga minst 8 timmar per dag på skrivande, ska lägga ner direkt).
Med det menar han att man ska gestalta hur människorna känner det så att läsaren inte behöver "utbrast xx", "fnittrade xx", "vrålade xx" osv. Fast jag tycker nog att om andra ord än "sade" används med måtta, då kan det bli väldigt effektivt.
-
-
7 februari 2010, 11:25
av shinjitsu
"Jag sade", sade jag.
smeghead skrev:Stephen King skriver i sin bok "On Writing" att den som måste använda något annat än "sade" inte vet hur man skriver (men han är ju väldigt svart och vit i den boken - där han också skriver att den som inte är beredd att lägga minst 8 timmar per dag på skrivande, ska lägga ner direkt).
Med det menar han att man ska gestalta hur människorna känner det så att läsaren inte behöver "utbrast xx", "fnittrade xx", "vrålade xx" osv. Fast jag tycker nog att om andra ord än "sade" används med måtta, då kan det bli väldigt effektivt.
...och så är ju också Stephen King inte den vassaste kniven i lådan när det kommer till karaktärsgestaltning, imo.
Dock förstår jag vad han menar. Jag hörde någonting liknande ifråga om att man ska kunna veta vad för tonläge någon har, utan att behöva skriva ut det med versaler, kurisv/fet-text osv... Vilket jag tycker är en aning löjligt. Att skriva att någon hra en bondsk dialekt och skriker blir väldigt mycket roligare om man faktiskt gör sig ansträngningen att försöka få ner det i direkt skrift istället för att beskriva det.
Jag har lite samma känsla angående dialoger och sade vs. utbrast.
MEN! Jag har också noterat att jag är -blind- för ordet sade! Så snart jag läser en bok noterar jag det inte ens, bara vem det är som säger vad. Så kanske är markören bara just det, en markör, helt enkelt?
-
-
7 februari 2010, 19:03
av wwolf
"Jag sade", sade jag.
Jag föredrar det mer talspråksmässiga "sa" men det är ju inget svar på frågan.
Tillhör nog dem som försöker variera mig.
– Det är viktigt att variera sig, tyckte Måns.
– Variation motverkar enformighet, framhöll Bill.
– Alternativ finns alltid, ansåg Bull.
Tillhör nog dem som försöker variera mig.
– Det är viktigt att variera sig, tyckte Måns.
– Variation motverkar enformighet, framhöll Bill.
– Alternativ finns alltid, ansåg Bull.
-
-
8 februari 2010, 11:57
av Messier11
"Jag sade", sade jag.
Jag skriver alltid "sa"... ;)
Sedan skriver jag nog "frågade X" och "svarade Y" när de gör detta. Kanske "tillade Z" ibland osv när jag tycker att det passar.
Men, det är ju en intressant fråga som Smedgehead kom med.
Jag har ett exempel i min text. I början av boken har jag ett delkapitel som är tänkt att "normalisera"/"verklighetsförankra" handlingen. Min karaktär besöker en äldre vän. En helt vardaglig händelse. Denna vän är försupen, men ända alltid glad.
På flertalet ställen skriver jag -- ", skrattade Ivar."
Jag satt faktiskt och tänkte på ovanstående problematik när jag skrev detta i går kväll. Jag vill att det han säger skall omtänksamt -- men ändå, jag vet inte, en gnutta oseriöst. Vilket är anledningen till att min karaktär besöker honom. Fyllbulten vågar prata om saken, som alla andra tycker är för tunga.
Jag lyckas då inte få fram detta utan att "fuska" lite. Satsen innanför "" kan likväl uppfattas som ironisk som lättsam utan ett "skrattade"...
Man ska kanske passa sig för att fuska för mycket, men jag tycker nog inte att det skall vara en absolut regel.
Sedan skriver jag nog "frågade X" och "svarade Y" när de gör detta. Kanske "tillade Z" ibland osv när jag tycker att det passar.
Men, det är ju en intressant fråga som Smedgehead kom med.
Jag har ett exempel i min text. I början av boken har jag ett delkapitel som är tänkt att "normalisera"/"verklighetsförankra" handlingen. Min karaktär besöker en äldre vän. En helt vardaglig händelse. Denna vän är försupen, men ända alltid glad.
På flertalet ställen skriver jag -- ", skrattade Ivar."
Jag satt faktiskt och tänkte på ovanstående problematik när jag skrev detta i går kväll. Jag vill att det han säger skall omtänksamt -- men ändå, jag vet inte, en gnutta oseriöst. Vilket är anledningen till att min karaktär besöker honom. Fyllbulten vågar prata om saken, som alla andra tycker är för tunga.
Jag lyckas då inte få fram detta utan att "fuska" lite. Satsen innanför "" kan likväl uppfattas som ironisk som lättsam utan ett "skrattade"...
Man ska kanske passa sig för att fuska för mycket, men jag tycker nog inte att det skall vara en absolut regel.
-
-
8 februari 2010, 12:59
av shinjitsu
"Jag sade", sade jag.
Messier11 skrev:Man ska kanske passa sig för att fuska för mycket, men jag tycker nog inte att det skall vara en absolut regel.
Men är det då verkligen att fuska? Jag vet inte jag, jag tycker det är roligt att skriva sådant... Men sedan är jag nog lite rollspelskadad, eftersom tonläge/gester är så väldigt viktigt när man har två karaktärer i samspel med varandra och man inte vill råka ut för några missförstånd.
Angående din problematik, varför inte helt enkelt säga att han säger det "vänligt" eller "med en glimt i ögat" osv? ...bara en liten tanke.
-
-
9 februari 2010, 16:58
av Messier11
"Jag sade", sade jag.
shinjitsu skrev:Men är det då verkligen att fuska? Jag vet inte jag, jag tycker det är roligt att skriva sådant... Men sedan är jag nog lite rollspelskadad, eftersom tonläge/gester är så väldigt viktigt när man har två karaktärer i samspel med varandra och man inte vill råka ut för några missförstånd.
Angående din problematik, varför inte helt enkelt säga att han säger det "vänligt" eller "med en glimt i ögat" osv? ...bara en liten tanke.
Nä det är väl inte att fuska. Jag tänker mest på att King, White and Strunk (st) och co absolut förordar att man INTE skall göra på det sättet...
-
-
9 februari 2010, 17:35
av Messier11
"Jag sade", sade jag.
Okej, nu har jag löst frågan.
Jag har tillskapat en regel. Lex Messier11. Ni får använda den om ni vill. Men den kommer att göra att ni skriver väldigt bra, så var försiktig, om ni är rädd för ära och berömmelse!
LEX MESSIER11
Preambel
1. Huruvida en bok är bra eller inte, avgörs av känslan som läsaren får när läsaren läser boken. Dessa känslor varierar beroende på vad för slags bok det är. Men, förenklat, upplevs en äventyrsbok som fruktansvärt spännande av läsaren -- så lär läsaren tycka att den är bra.
2. Ofta åsyftar en bok att dessa känslor skall variera -- i en förutbestämd ordning. Det är således också centralt att läsaren får den av författaren åsyftade känslan när läsaren läser texten. Dvs, att texten inte missuppfattas.
Regelns innehåll
Vad handlar då författandet om?
Jo, att få läsaren att uppleva känslor.
Hur får man läsaren att uppleva känslor?
En viktig förutsättning -- och den i detta sammanhang den relevanta faktorn -- är att författaren lyckas försätta läsaren i en sinnesstämning där han är mottaglig för den handling som boken innehåller.
Detta kan partiellt uppnås genom att läsaren inte ges för mycket information. Lämnas luckor i handlingen kommer detta leda till att läsaren själv tvingas att fylla i luckorna. Dvs, läsaren kommer till lika del läsa som själv fantisera.
Detta under förutsättningen att en aktiv läsare är lättare för författaren att påverka, än en passiv läsare. En förutsättning som jag håller för god.
När får då ", sa Yngve ironiskt." / ", skrattade Ivar." / ", fnittrade Gunnar." användas?
När så kan ske -- utan att det sätter stopp för att läsaren själv aktivt deltar i läsningen. Ju mer texten lämnar till läsaren, desto mer kan ifrågavarande tillvägagångssätt användas.
Observera att detta är en fakultativ "får" regel. Med detta sagt rekommenderar regeln inte dig att alltid använda dig av ifrågavarande tillvägagångssätt bara för att du får göra detta. Tvärtom kan regelns motiv (Se under preambeln) förorda att tillvägagångssättet används sparsamt. Dock inte så sparsamt så att tydligheten åsidosätts och läsaren får "fel" känsla.
Övriga faktorer att beakta
Förläggarfaktorn. Vi vill ju alla få våra böcker utgivna. Det är vanligt förekommande i litteratur om skrivande att auktoritärer på området starkt argumenterar emot tillvägagångssättet. Detta borde förläggare vara medvetna om, och det kan inte uteslutas att de också är av samma uppfattning.
Jag har tillskapat en regel. Lex Messier11. Ni får använda den om ni vill. Men den kommer att göra att ni skriver väldigt bra, så var försiktig, om ni är rädd för ära och berömmelse!
LEX MESSIER11
Preambel
1. Huruvida en bok är bra eller inte, avgörs av känslan som läsaren får när läsaren läser boken. Dessa känslor varierar beroende på vad för slags bok det är. Men, förenklat, upplevs en äventyrsbok som fruktansvärt spännande av läsaren -- så lär läsaren tycka att den är bra.
2. Ofta åsyftar en bok att dessa känslor skall variera -- i en förutbestämd ordning. Det är således också centralt att läsaren får den av författaren åsyftade känslan när läsaren läser texten. Dvs, att texten inte missuppfattas.
Regelns innehåll
Vad handlar då författandet om?
Jo, att få läsaren att uppleva känslor.
Hur får man läsaren att uppleva känslor?
En viktig förutsättning -- och den i detta sammanhang den relevanta faktorn -- är att författaren lyckas försätta läsaren i en sinnesstämning där han är mottaglig för den handling som boken innehåller.
Detta kan partiellt uppnås genom att läsaren inte ges för mycket information. Lämnas luckor i handlingen kommer detta leda till att läsaren själv tvingas att fylla i luckorna. Dvs, läsaren kommer till lika del läsa som själv fantisera.
Detta under förutsättningen att en aktiv läsare är lättare för författaren att påverka, än en passiv läsare. En förutsättning som jag håller för god.
När får då ", sa Yngve ironiskt." / ", skrattade Ivar." / ", fnittrade Gunnar." användas?
När så kan ske -- utan att det sätter stopp för att läsaren själv aktivt deltar i läsningen. Ju mer texten lämnar till läsaren, desto mer kan ifrågavarande tillvägagångssätt användas.
Observera att detta är en fakultativ "får" regel. Med detta sagt rekommenderar regeln inte dig att alltid använda dig av ifrågavarande tillvägagångssätt bara för att du får göra detta. Tvärtom kan regelns motiv (Se under preambeln) förorda att tillvägagångssättet används sparsamt. Dock inte så sparsamt så att tydligheten åsidosätts och läsaren får "fel" känsla.
Övriga faktorer att beakta
Förläggarfaktorn. Vi vill ju alla få våra böcker utgivna. Det är vanligt förekommande i litteratur om skrivande att auktoritärer på området starkt argumenterar emot tillvägagångssättet. Detta borde förläggare vara medvetna om, och det kan inte uteslutas att de också är av samma uppfattning.
-
-
11 februari 2010, 23:21
av mikel
"Jag sade", sade jag.
Messier11 skrev:Okej, nu har jag löst frågan.
Jag har tillskapat en regel. Lex Messier11. Ni får använda den om ni vill. Men den kommer att göra att ni skriver väldigt bra, så var försiktig, om ni är rädd för ära och berömmelse!
LEX MESSIER11
Preambel
1. Huruvida en bok är bra eller inte, avgörs av känslan som läsaren får när läsaren läser boken. Dessa känslor varierar beroende på vad för slags bok det är. Men, förenklat, upplevs en äventyrsbok som fruktansvärt spännande av läsaren -- så lär läsaren tycka att den är bra.
2. Ofta åsyftar en bok att dessa känslor skall variera -- i en förutbestämd ordning. Det är således också centralt att läsaren får den av författaren åsyftade känslan när läsaren läser texten. Dvs, att texten inte missuppfattas.
Regelns innehåll
Vad handlar då författandet om?
Jo, att få läsaren att uppleva känslor.
Hur får man läsaren att uppleva känslor?
En viktig förutsättning -- och den i detta sammanhang den relevanta faktorn -- är att författaren lyckas försätta läsaren i en sinnesstämning där han är mottaglig för den handling som boken innehåller.
Detta kan partiellt uppnås genom att läsaren inte ges för mycket information. Lämnas luckor i handlingen kommer detta leda till att läsaren själv tvingas att fylla i luckorna. Dvs, läsaren kommer till lika del läsa som själv fantisera.
Detta under förutsättningen att en aktiv läsare är lättare för författaren att påverka, än en passiv läsare. En förutsättning som jag håller för god.
När får då ", sa Yngve ironiskt." / ", skrattade Ivar." / ", fnittrade Gunnar." användas?
När så kan ske -- utan att det sätter stopp för att läsaren själv aktivt deltar i läsningen. Ju mer texten lämnar till läsaren, desto mer kan ifrågavarande tillvägagångssätt användas.
Observera att detta är en fakultativ "får" regel. Med detta sagt rekommenderar regeln inte dig att alltid använda dig av ifrågavarande tillvägagångssätt bara för att du får göra detta. Tvärtom kan regelns motiv (Se under preambeln) förorda att tillvägagångssättet används sparsamt. Dock inte så sparsamt så att tydligheten åsidosätts och läsaren får "fel" känsla.
Övriga faktorer att beakta
Förläggarfaktorn. Vi vill ju alla få våra böcker utgivna. Det är vanligt förekommande i litteratur om skrivande att auktoritärer på området starkt argumenterar emot tillvägagångssättet. Detta borde förläggare vara medvetna om, och det kan inte uteslutas att de också är av samma uppfattning.
Wow. Borde inte ett sådant här delgivande förtjäna en egen separat diskussion?! Förordar härmed att exakt hela dit inlägg får bli en ny diskussion också, antingen med titeln: "Messier? Messias ska det väl vara!", "Messier vår gud" eller det aningens mer modesta "Lex Messier"? ;)
Vilka är inloggade
Användare som besöker detta rum: Inga registrerade användare och 0 gäster
Annonsformgivare
Zara Mohlin
Zara Mohlin