I slutändan har man bara sig själv

Att jag känner mig ensam i din tysta närvaro säger mer,
mycket mer,
än att jag faktiskt är ensam utan dig

och att jag inte vet vem man kan prata med för
bekymmer har ju alla
du är mitt bekymmer och den enda som kan göra allt
bättre
Varför är det så?

Det gör ont, ont, ont,
så
ont
ändå gör inte ordet känslan rättvisa för
det gör så fruktansvärt ont
när du aldrig visar dig

Bör jag kanske älska melankolin du ger mig
betrakta den som en gåva när du inte kan ge mig
någonting annat?

att du inte ser mig egentligen
att jag gör vad som helst för att få se dig och du,
du bara ser inte

Ja, det finns kvällar när jag vältrar mig i självömkan.